个人资料
幸福剧团 (热门博主)
  • 博客访问:
归档
正文

看看哪几个国家不去参加诺贝尔和平奖颁发

(2010-11-18 10:43:55) 下一个

提记: 新闻是明天历史的草稿.

                                                          图片::网络图片

 

今天, 在奥斯陆的诺贝尔委员会秘书吉尔说: 有六个国家已经告之不参加本年度12月10日在挪威首都奥斯陆举行的诺贝尔和平奖的颁发仪式,它们是: 中国, 俄罗斯,古巴,哈萨克斯坦, 伊朗, 摩罗哥.

有36个国家将要出席,同时还有16个国家没有作出答复.


幸福剧团这个消息,发表在新浪的博客时, 网管回复:

 

[通知] 亲爱的新浪博友:
2010-11-19 03:21
您的文章《看看哪几个国家不去参加》已被管理员删除。给您带来的不便,深表歉意。

http://blog.sina.com.cn/nyttland

一个强大和谐的国度,普通老百姓没有自由选择自己的阅读,文明的表达意见方式,  这样的事实还将延续多久?

[ 打印 ]
阅读 ()评论 (4)
评论
norseman 回复 悄悄话 诺贝尔和平奖? - It is shameless Prize.
Just have a look to the Articles of a Nowigin Journalist, Publisged in the largest Swedish Newspapers Dagens Nyheter.

----------------

Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris

Fredrik S Heffermehl
DN, Publicerad 2010-12-10 00:50
Norsk jurist och författare: Dags att byta ut politikerna i Stortingets Nobelkommitté. De har på ett oriktigt sätt tagit kontroll över Alfred Nobels fredspris. Flera av fredsprisen under efterkrigstiden – inte minst priserna de två senaste åren – står juridiskt i strid med Alfred Nobels vilja. Anledningen är att Nobelkommittén i Oslo, som utser pristagarna, består av politiker som präglats av Nato och det kalla kriget. De är försvarsvänner, inte fredsvänner. Fredspriset skulle under hela perioden från 1945 ha skötts mycket bättre i det neutrala Sverige än i Natolandet Norge. Det är dags att den svenska Nobelstiftelsens styrelse talar om för sin norska filial att den ska visa respekt för vad Alfred Nobel ville åstadkomma med sitt fredspris, skriver Fredrik S Heffermehl.
”Den som vill fred måste bereda sig på krig” har det hetat i alla tider, men den logiken har varken gett oss fred eller säkerhet. I dag anser vi oss behöva lägga astronomiska summor på en ”säkerhetspolitik” så farlig att den kan utplåna allt liv, om vi inte får till ett globalt samarbete innan det är för sent. Nobel var framsynt för 115 år sedan, en internationalist som såg världen som en helhet. Upprustning och militära maktspel måste få ett slut och Nobel ställde sig bakom ett grundläggande vägval: nationerna måste lägga ned vapnen och satsa på fred med fredliga medel.
Nobel hade tagit djupt intryck av pacifisten Bertha von Suttner och ville under hennes påverkan se ett ”folkens förbrödrande”, allmän nedrustning i syfte att förhindra framtida krig. Suttner inspirerade Nobel till priset och låg bakom formuleringen ”för fredsförfäktare”. Att priset skulle stödja fredsrörelsens arbete är en odiskutabel och entydig tolkning.
Varför blev det inte så? Nobel begick misstaget att be politiker om hjälp. Det norska Stortinget skulle välja ut de fem ledamöterna i Nobelkommittén. Det föreföll nog vara en god idé på den tiden, eftersom fredens sak var stark i Europas parlament, särskilt i Norge. Men efter 1945 fick vi ett försvarsvänligt Storting utan sinne för Nobels uppfattning. Försvarsvänner hör inte hemma i en kommitté som ska dela ut ett pris till fredsvänner. Det är både omöjligt och olagligt.
I dag har militarismen stadigt fäste, och det är inte många som kan föreställa sig det ”folkens förbrödrande” som internationalisten Nobel tänkte sig. Men 1945 fick vi FN-pakten, och ”general and complete disarmament” var länge ett tema i FN-diplomatin. År 1982 avgav Olof Palme en rapport i FN om ”Common Security” som inte kunde ha varit tydligare: ”International security must rest on a commitment to joint survival rather than a threat of mutual destruction.” Tanken gick helt i fredsprisets anda.
Lagen föreskriver att en stiftelse ska ledas av personer som helhjärtat stöder dess syfte. Politiker kan sitta i Nobelkommittén endast om de oreserverat stöder fredsprisets idé. Men efter 1948 har platserna getts till Norges största partier och använts som tack till politiska veteraner. Fredsrörelsens pris har övertagits av sina politiska motståndare.
Kommittén måste länge ha haft klart för sig att den nonchalerade Nobels avsikt med priset. Medlemmarna har sträng tystnadsplikt om allt som diskuteras på mötena. I min bok ”The Nobel Peace Prize” har jag ändå tolv sidor med detaljerade referat från kommitténs inre liv. I sina privata dagböcker är den ordförande som suttit längst, Gunnar Jahn, öppen om de interna diskussionerna från 1945 till 1966. Jahn hänvisade ständigt till testamentet, protesterade och krävde respekt för Nobels idé, medan de andra i kommittén var likgiltiga för sitt juridiska mandat och vad Nobel ville med priset. I 25 år fick Jahn inte ens något svar, han blev bara nedröstad. I skydd av sekretessen har det blivit möjligt för kommittén att utforma sitt eget fredspris och tänka bort Nobels testamente.
De senaste två årens val av pristagare visar att kommittén måste bytas ut. Det går alldeles snett med ledamöter vilkas politiska instinkter har präglats av Nato och det kalla kriget. Årets pris har utlöst harm och oenighet och helt i onödan skapat ovilja i Kina mot allt som har med rättssäkerhet, mänskliga rättigheter och Norge att göra.
I stället för att vålla internationella motsättningar, skulle kommittén ha kunnat skapa förståelse i Kina för vad landet kan vinna, mänskligt och ekonomiskt, på demokrati och rättssäkerhet. Men då hade krävts att kommittén – till skillnad från i dag – varit i stånd att föra en modern dialog och hade besuttit kompetens i freds- och nedrustningsarbete. Den flera gånger Nobelprisnominerade Scilla Elworthy (Storbritannien) har förstått att man inte talar till Kina utan med Kina. Ett pris till henne – eller till den norsk-kinesiska dialogen om mänskliga rättigheter och rättssäkerhet – kunde ha väckt entusiasm och välvilja i Kina.
Min nya bok är framförallt en undersökning av hur fredspriset och Nobelkommittén reagerat på min kritik de tre senaste åren om att utdelningarna bryter mot lagen; att försvarsvännerna på ett oriktigt sätt tagit kontroll över fredsvännernas pris och att den politiska majoriteten i Norge har försnillat medel som borde ha gått till fredsrörelsen.
Tyvärr har kommittén valt maktspråk i stället för att lyssna och lägga fram relevanta motargument. Bland annat har den diktat ihop argument och bemött påståenden som jag över huvud taget inte framfört. Demokratin fungerar inte om debatten inte längre vilar på fakta, kunskap, logik och sanningssökande utan förfaller till manipulation.
Fredsvännerna har svårt att få gehör för sin sak, militarismen och dess logik dominerar medierna. Därför slipper Nobelkommittén undan ostraffat när den nonchalerar de personer den egentligen borde belöna. Kommitténs eget beteende är så allvarligt att man ovillkorligen ställer sig frågan: är Thorbjørn Jagland och hans kommitté de rätta personerna att dela ut röda kort till andra länder?
I min första bok, publicerad i augusti 2007, uppmärksammade jag kommittén på att flera av fredsprisen juridiskt står i strid med Nobels sista vilja såsom den kommer till uttryck i hans testamente. Man hade då kunnat förvänta sig att en institution som tjänar freden hade uppträtt lyhört och anständigt. Stortingets talman Thorbjørn Jagland borde ha sett till att hela kommittén byttes ut. Jagland var då aktuell som generalsekreterare i Europarådet som ska främja demokrati och rättssäkerhet i Europa. För honom måste det vara elementärt att lagstiftarna inte står över lagen. Det borde ha varit självklart att han som Nato-anhängare och ledande representant för norsk politik inte kunde ta säte i kommittén, inte kombinera ett Nobeluppdrag med ledarrollen i Europarådet och så vidare. Men Jagland lät inga principer om rättsstat och demokrati stå i vägen för sina personliga ambitioner.
Saken är klar: sedan 1945 skulle fredspriset ha skötts mycket bättre i det neutrala Sverige än i Nato-landet Norge.
Vi måste få mer öppenhet, demokrati och debatt om priset. Det är dags att den svenska Nobelstiftelsens styrelse talar om för sin norska filial att visa respekt för vad Nobel ville med fredspriset.
Fredrik S Heffermehl
jurist, Nobelhistoriker och författare
Översättning Margareta Eklöf
石墨 回复 悄悄话 新浪的无理删帖行为也将成为历史的一部分.
dalet 回复 悄悄话 都是些社会主义和恐怖分子国家
中共和地球村的无赖,关系都很好。
登录后才可评论.